Den 25 mars 2007 föddes han, i Älmhult. Hans mor Hegi (även kallad ”Häxan”) var en mycket bestämd dam, vacker, avvaktande, kontrollerade mig noggrant innan hon värdigt seglade ut från köket där valparna var. Jag var godkänd av henne. Det kändes bra.
Hans far var orsaken till att jag över huvud taget ens funderade på att skaffa hund igen. Och en så stor hund. Leo var min bästis hund, han var fantastisk! Lugn, ödmjuk och ett riktigt charmtroll. Det var helt enkelt omöjligt att inte bli kär i honom! ❤ Klart jag ville ha en mini-Leo!
Han har varit med om mycket den lille skrutten! Bara kolla bloggens tidiga inlägg, vilken värld! Vilka minnen!
Mitt absolut finaste minne är när han bara varit hos mig några veckor och vi fortfarande höll på med det där ”inte kissa inne” (vilket han för övrigt bara gjort ett fåtal gånger och som resulterade i kommentaren ”Han är ju ett jävla A-barn!” från Leos matte haha!) –
Vi hade varit ute mitt i natten, det ösregnade, så när vi kom in var vi sjöblöta båda två. Jag torkade av honom. Sen tog jag med både honom och handduken in i vardagsrummet för att torka riktigt torrt. Jag satt på golvet, lutade mig mot soffan och torkade sakta hans tassar, rygg och huvud. Han somnade. Så där som valpar gör. Och jag hade inte hjärta att flytta på mig. Så där satt jag. Mitt i natten. På ett hårt golv, med en liten cane corso-valp sovandes mellan mina ben. Och jag har nog aldrig varit lyckligare.
Han har varit med på jobb –
Varit hundvaktad av lillebroren –
Vaktat stugan mot älgar (nja..) och obehöriga som kommit alldeles för nära mig. Varit med på fjället. Skällt ut traktorer och satt schäfervalpar på plats 😉
Han visade prov på sin styrka några gånger. Jag har kallat honom ”personskyddshund” på grund av det.
Mannen som var onykter. Som kom för nära. Som tog i mig. Jag blev rädd. Lix svarade upp med att ställa sig på bakbenen, tjonga huvudet i bröstet på mannen och samtidigt vråla ett riktigt avgrundsvrål, ända från tårna! Jag trodde faktiskt inte att onyktra män kunde springa så fort som den mannen gjorde… 😀
Cyklar gillade han inte. Han blev påkörd som liten. Men vilken seger det här var!
Det kan låta tragiskt. Möjligtvis. Men han är min bästa vän. Jag älskar honom så oändligt mycket!
Han ramlade en söndag. Det var då jag visste. Att det inte kunde vänta längre. Den där blicken, att han var trött, den hade jag redan fått tidigare. Så jag visste att det bara var en tidsfråga. Jag gjorde upp en plan, ta semester, åka till stugan, bara vara vi två, sen ta farväl för alltid. Men efter att han ramlat och haft problem att ta sig upp, då fick jag ställa in planerna, de låg för långt bort i tiden.
På måndagen ringde jag veterinärkliniken. Sen grät jag. Efter det ringde jag mamma. Jag grät så jag mådde illa.
På fredagen var det dags för nästa jobbiga samtal, Lix bästis på jobbet. Både jag och kollegan lyckades ta oss igenom samtalet utan att gråta. Det ska vi ha credd för. Jag gråter inte gärna på jobbet. Men ju närmare den där dagen kommer, den där dagen vi måste ta farväl för alltid och jag blir halv, den rycker allt närmare. Och dagarna går så inihelvete fort! Jag vill inte!
Jag vet inte vem jag är utan honom. Men nu slipper han smärtan i ryggen och sina mediciner. Han har levt ett värdigt liv så jag ville ge honom ett värdigt slut. Hur det nu ska gå till egentligen, när man åker till samma klinik som givit honom lindring? Han ska inte behöva lida. Det är mitt ansvar som hundägare. Att säga ”det räcker nu”. Jag är halv utan honom, men jag kan inte med gott samvete låta honom kämpa vidare bara för att jag kommer gå sönder. Han skulle fylla 12 år i mars. En aktningsvärd ålder för en cane corso. Jag hatar den här delen av hundägandet. Delen där du säger farväl för alltid.
En vän till mig förlorade nyligen sin hund och skrev att
”…jag har ett hål i mitt hjärta där du satte ditt tassavtryck.”
Precis så är det. Där. I hålrummet. Där bor du, för alltid. Min älskade knasboll, jag är halv utan dig! Du bor för alltid i mitt hjärta! Skrotgubbe ❤ Jag älskar dig. I evighetens bergochdalbana. Upp och ner. Du är alltid med mig!
Den 28:e januari 2019 klockan 18.00 somnade Lix på Solstadens veterinärklinik. Lugnt och stilla. Jag låg på golvet med honom när han drog sitt sista andetag. Innan dess hade han lyft huvudet, sökt min blick och la sig sen ner när jag sagt det jag alltid säger när han lyfter huvudet för att kolla att jag fortfarande sitter bredvid honom i soffan; ”I’m right here baby..” Sa godnatt, sov gott. Det var svårt att gå därifrån, jag fick för mig att han andades men veterinären hade ju kollat. Kysste honom på huvudet och lämnade honom med orden ”Jag hämtar dig snart”… I en urna. Men ändå, snart får han komma hem igen. Då kanske jag har lärt mig gå själv?
Vila i frid och sov mjukt min älskade lilla knasboll! Snart är du förevigad på min kropp också. Precis som jag vill ha det. Nu slipper du ha ont. Du slipper hala trappor, jobbiga mediciner, smärta och irriterande ryckningar.
Vi ses på andra sidan mitt lilla hjärta! Älskar dig i evighet och alldeles oändligt mycket!
Lillelix 