Så var sagan slut

Den 25 mars 2007 föddes han, i Älmhult. Hans mor Hegi (även kallad ”Häxan”) var en mycket bestämd dam, vacker, avvaktande, kontrollerade mig noggrant innan hon värdigt seglade ut från köket där valparna var. Jag var godkänd av henne. Det kändes bra.

Hans far var orsaken till att jag över huvud taget ens funderade på att skaffa hund igen. Och en så stor hund. Leo var min bästis hund, han var fantastisk! Lugn, ödmjuk och ett riktigt charmtroll. Det var helt enkelt omöjligt att inte bli kär i honom! ❤ Klart jag ville ha en mini-Leo!

Han har varit med om mycket den lille skrutten! Bara kolla bloggens tidiga inlägg, vilken värld! Vilka minnen!

Mitt absolut finaste minne är när han bara varit hos mig några veckor och vi fortfarande höll på med det där ”inte kissa inne” (vilket han för övrigt bara gjort ett fåtal gånger och som resulterade i kommentaren ”Han är ju ett jävla A-barn!” från Leos matte haha!) 

Vi hade varit ute mitt i natten, det ösregnade, så när vi kom in var vi sjöblöta båda två. Jag torkade av honom. Sen tog jag med både honom och handduken in i vardagsrummet för att torka riktigt torrt. Jag satt på golvet, lutade mig mot soffan och torkade sakta hans tassar, rygg och huvud. Han somnade. Så där som valpar gör. Och jag hade inte hjärta att flytta på mig. Så där satt jag. Mitt i natten. På ett hårt golv, med en liten cane corso-valp sovandes mellan mina ben. Och jag har nog aldrig varit lyckligare.

Han har varit med på jobb –

Varit hundvaktad av lillebroren –

Vaktat stugan mot älgar (nja..) och obehöriga som kommit alldeles för nära mig. Varit med på fjället. Skällt ut traktorer och satt schäfervalpar på plats 😉

Han visade prov på sin styrka några gånger. Jag har kallat honom ”personskyddshund” på grund av det.

Mannen som var onykter. Som kom för nära. Som tog i mig. Jag blev rädd. Lix svarade upp med att ställa sig på bakbenen, tjonga huvudet i bröstet på mannen och samtidigt vråla ett riktigt avgrundsvrål, ända från tårna! Jag trodde faktiskt inte att onyktra män kunde springa så fort som den mannen gjorde… 😀

Cyklar gillade han inte. Han blev påkörd som liten. Men vilken seger det här var!

Det kan låta tragiskt. Möjligtvis. Men han är min bästa vän. Jag älskar honom så oändligt mycket!

Han ramlade en söndag. Det var då jag visste. Att det inte kunde vänta längre. Den där blicken, att han var trött, den hade jag redan fått tidigare. Så jag visste att det bara var en tidsfråga. Jag gjorde upp en plan, ta semester, åka till stugan, bara vara vi två, sen ta farväl för alltid. Men efter att han ramlat och  haft problem att ta sig upp, då fick jag ställa in planerna, de låg för långt bort i tiden.
På måndagen ringde jag veterinärkliniken. Sen grät jag. Efter det ringde jag mamma. Jag grät så jag mådde illa.

På fredagen var det dags för nästa jobbiga samtal, Lix bästis på jobbet. Både jag och kollegan lyckades ta oss igenom samtalet utan att gråta. Det ska vi ha credd för. Jag gråter inte gärna på jobbet. Men ju närmare den där dagen kommer, den där dagen vi måste ta farväl för alltid och jag blir halv, den rycker allt närmare. Och dagarna går så inihelvete fort! Jag vill inte!

Jag vet inte vem jag är utan honom. Men nu slipper han smärtan i ryggen och sina mediciner. Han har levt ett värdigt liv så jag ville ge honom ett värdigt slut. Hur det nu ska gå till egentligen, när man åker till samma klinik som givit honom lindring? Han ska inte behöva lida. Det är mitt ansvar som hundägare. Att säga ”det räcker nu”. Jag är halv utan honom, men jag kan inte med gott samvete låta honom kämpa vidare bara för att jag kommer gå sönder. Han skulle fylla 12 år i mars. En aktningsvärd ålder för en cane corso. Jag hatar den här delen av hundägandet. Delen där du säger farväl för alltid.

En vän till mig förlorade nyligen sin hund och skrev att

”…jag har ett hål i mitt hjärta där du satte ditt tassavtryck.”

Precis så är det. Där. I hålrummet. Där bor du, för alltid. Min älskade knasboll, jag är halv utan dig! Du bor för alltid i mitt hjärta! Skrotgubbe ❤ Jag älskar dig. I evighetens bergochdalbana. Upp och ner. Du är alltid med mig!

Den 28:e januari 2019 klockan 18.00 somnade Lix på Solstadens veterinärklinik. Lugnt och stilla. Jag låg på golvet med honom när han drog sitt sista andetag. Innan dess hade han lyft huvudet, sökt min blick och la sig sen ner när jag sagt det jag alltid säger när han lyfter huvudet för att kolla att jag fortfarande sitter bredvid honom i soffan; ”I’m right here baby..” Sa godnatt, sov gott. Det var svårt att gå därifrån, jag fick för mig att han andades men veterinären hade ju kollat. Kysste honom på huvudet och lämnade honom med orden ”Jag hämtar dig snart”… I en urna. Men ändå, snart får han komma hem igen. Då kanske jag har lärt mig gå själv?

Vila i frid och sov mjukt min älskade lilla knasboll! Snart är du förevigad på min kropp också. Precis som jag vill ha det. Nu slipper du ha ont. Du slipper hala trappor, jobbiga mediciner, smärta och irriterande ryckningar.

Vi ses på andra sidan mitt lilla hjärta! Älskar dig i evighet och alldeles oändligt mycket!

Annonser

Snösnubbel å kisstrubbel

Ja jädras vad jag snubblar i snön. Trillat har jag gjort också.

Matte fick ont i hjärtat då. Sen grät hon som attans när vi kom in efter min senaste trillning. Men det var nog bara för att jag blev så förvånad själv och knappt kom upp för att det var liksom en massa snöööö i vägen hallå!

Jomen jag har ju ont i ryggen så jag orkar liksom inte ibland och så äter jag mina meduciner. Får alltid Frolic å ost efter. Gött mos!

Lite klurigt att kissa när man blir gammal ska jag meddela! Det är liksom inget sprutt så man får ju hjälpa till lite å ba’ tryyyyyyyyyyycka på! Om man typ drar in rumpan samtidigt så går det fint. Inte för mycket bara, för då kissar man sej själv på frambenen haha! Matte blev INTE glad då, så kan man säga.

Matte mår nog inte så bra nu. Hon är lessen ganska ofta. Gråter å har sej. Så jag tänker att jag måste ta hand om henne ordentligt. Vara nära, ropa på henne när hon försvinner på jobbet (asså allvarligt?! Hon går iväg UTAN MEJ skitaofta!) och liksom vara lite extra jag.
(Ja, jag går på toa – han piper. Jag äter lunch i tolv minuter i ett angränsande rum – han piper. Jag går in i ett annat rum för att prata med en kollega… ja, ni fattar. Mattegrisen har blivit en matte-igel 😉 /matte)

Fast det bästa med att matte är lessen, om man nu får säja så, är att jag får göra som jag vill typ, bestämmer vart vi ska på promenaden och hur långt vi ska gå, får massor av godis å behöver typ bara titta på skafferiet så öppnar hon å ger mej gottepinnar hähä!

Så. Nu ska jag sova vidare i soffan (en till fördel som asgammal, man får typ sova huuur mycket som helst! 😯 😀 )

Jävla matte!

Asså! Ni skulle bara veeeeta vad hon gjorde igår!

Jag håller ju fortfarande på och behöver gå ut mitt i natten (typ 3-4 på mornarna), dricker mycket vatten å lite sånt så vi har hållt på å lämna kissprover till vetten flera gånger. Nu ville dom tydligen att jag skulle vara där hela dan. Matte ba’ ”Okej!”

Man ba’ – NÄ! INTE ”Okej!”

Matte fixar inte å vara utan mej å samma här liksom.

Hon var så nervös att hennes skakningar smittade av sej på mej! Då skakar man mycket! 😯
Hade verkligen ingen lust att gå med den dära tjejen hos vetten när vi var där! Matte såg så lessen ut när jag gick…

Men dom är ju rätt schyssta där hos vetten. Man får godis å mjuka röster å gå ut så man får göra ifrån sej liksom. Bra på så sätt.

Fast jag hade ju gärna sluppit bli rakad på benen och magen och stucken och grejad med. Inte så skoj faktiskt. Vetten sa att det skulle gå bra så jag kunde vara lugn.

Fett lätt för henne å säja! Min matte var ju inte dääääär! 😥

Aja, fick ju värsta coola bandagen i alla fall sen! Kolla!

På fredag ska vetten ringa matte å tala om för oss vad det är för fel på mej. Matte säjer att jag har cancer fast hon gissar bara. Eller som hon säjer ”Målar Fan på väggen innan han ens står i farstun”. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men det låter kul! 😀

Mattes kommentar: Han var alltså inne för kortisol-test för att se om det kan vara Cushings syndrom han har. Man gjorde också ett ultraljud på buken då han har lite problem att både kissa och bajsa och måste gå väldigt ofta. Han är fortfarande pigg och glad, skuttar glatt efter Frolic jag kastar, följer med in i skogen på promenad och skäller på både fåglar, katter, skumma gubbar och andra hundar haha! ❤ Min bästa kompis! 11,5 år, jag är så glad för varje dag vi får tillsammans. Kommer gå i minst en miljard bitar den dagen det är dags att låta honom gå vidare och jag vet att det kommer göra fysiskt ont av saknaden. Men vad gör man inte för den man älskar, om inte allt för att hen ska ha det så bra som möjligt?

Asså fölååååt!

Det var typ asalänge sen jag bloggade men det är så här va’ att min skrivmaskin har haft så mycket att göra att hon inte hunnit med annat än sin egen blogg (fett oschysst att prioritera så tycker jag!)

Men i alla fall –

Hundrastaren slutade ju. Matte vart lite sur för hon hade betalat för hela månaden men hundrastaren slutade innan månaden var slut, det var tråkigt.

Matte fick ju panik då. Snackade med sin schäfer å han sa att hon kunde få jobba hemma med mig ett halvår. Schyrrebyrre schäfer ju! 😉

Sen började matte leta efter ny hundrastare till mej. Fem stycken snackade hon med. En kom hit å snackade med mej också, hon verkade snäll tycker jag. Men sen när dom skulle skriva på papper så dök hon inte upp den där tjejen..? Konstigt. Så matte tog kontakt med en annan tjej. Så dom skulle träffas här hos oss. Men hon dök inte heller upp? Värsta konstiga ju! Så matte tog kontakt med dom andra tre för att höra om dom fortfarande var intresserade. Men dom svarade inte? Mänskor är värsta skitakonstiga asså!

wpf_6190

(Bild från 2011)

Fast ska jag berätta en grej? Det gör liksom inget. Jag får vara hemma med matte typ hela dagarna. Försöker stoppa henne från att gå ibland men det oftast vinner hon… (Alltså, han försöker verkligen hindra mig från att gå in i sovrummet för att byta om efter att jag ätit frukost 🙂 ❤ /matte)

En lite tråkig grej då? Eller såhära, bra grej att jag får sova i mattes säng och att jag fortfarande tar mej upp själv men dåligt att jag har ont i min armbåge faktiskt. Tydligen ska vi till vetten om ett par dagar för att se om jag kan få medicin. Matte önskar att jag kunde få medicin redan idag, för hon har svårt att somna när jag ligger å skakar i sängen… äsch då! Kinkigt värre! 😛

Nu ska jag vila lite till innan promenaden, tjabba!

Matte får panik

Asså shit vad hon är nojig min matte!

Råkade kräkas lite innan morgonpromenaden igår. På hallmattan. Det var liksom pyttelite men matte ba’ ”Aaaaaah!!”

Sen gick vi ut. Jag fick inget godis. Alls. Fett dåligt asså…

Matte käkade frukost när vi kom in, det gjorde inte jag. Fast matte hade lagt upp i skålen.

Sen började hon fixa iordning sej å jag gick å la mej i min säng. Å liksom, heeeelt utan förvarning så ba’ spydde jag igen?! Spyan ba’ ”Suuuurpraaaaajs!!” Lätt ovärdigt att spy i sin säng liksom men det var faktiskt inte mitt fel.
Matte kände tydligen på sej att det var nåt vajsing för hon avbröt det hon höll på med och kom å tittade till mej. Sen torkade hon upp mitt kräks.
(Ja, han hulkade inte eller nånting och det hade kommit kräks både i sängen och utanför //matte)

Efter det började hon typ kuta runt som en virvelvind och mecka med sin fån och sen typ kastade hon sej iväg till jobbet. Jag ville liksom följa med, för jag kände mej lite kymig faktiskt men det fick jag inte, även om matte funderade på det.

Fast hon kom tillbaka asafort sen åsså var hon hemma hela dan. Min hundrastare kom inte för matte hade gett’na ledigt.

Å just det! Värsta trista grejen –

Min hundrastare ska sluta! 😥 Så då får inte jag träffa mina polare mer… skitatrist!

Matte fick panik över det också för… eller äh, ni kan läsa det i hennes blogg istället (orka skriva liksom! 😀 )

Nu ska jag vila lite igen, tjarå!

wpl_2741

(En av mattes favvobilder på oss…) ❤