Värsta bulan liksom! Fett fult för nu äre liksom en rosa bula… skita-otrendigt…

Men åkejra… Vetten ska ju ta bort den om nåra veckor. Bra så!

Vi var ute idag å matte går sjuuukt långsamt. Beror nog på att hela hon är sjuk. Hon låter asakul, snörvlar å nyser så det ekar i väggarna haha! Stört ju! Hoppas bara’nte hon smittar mej, hon säjer nämligen att hon har ont i halsen oxå… det vill jag inte ha! Fatta att ha ont när man sväljer Frolic liksom haha!

Fast sen kom jag å tänka på en grej… Förra gången dom opererade mej… då gick jag därefrån utan kulor!
Den hära gången ska’rom ta bort den dära knölen i skallen… Tänk om jag får gå hem utan huvud!!

Hmm… får nog ta ett snack med matte faktiskt… Fast hon sa att det är skitalänge tills vi ska dit, typ en månad så asså, jag kanske hinner fråga artonmiljarder gånger om dom verkligen är säkra på att dom vill ta bort min lilla knöl..?

(Jo, vetten ringde igår och ville ta bort knölen. På fredag. Höll på att få hjärnblödning… Cellproverna visar, som jag fattade det, åtminstone ingen malignitet. Alltid nåt liksom. Däremot kunde det vara nåt annat. Det var så få celler att det var svårt att få ett 100%-igt resultat. Därför ska den bortopererade knölen sen också skickas på analys. Gissa vem som höjde försäkringen till det dubbla alldeles nyss? Check. //matte)

Nu ska jag försöka dra ut matte i solen sen ska jag försöka övertala henne om att man visst kan äta fryst märgben mitt i vintern (hallå? Solen skiner = det är varmt å då måste man svalka sej lite jöh! )

Typ gammal bild, för här finns fasen ingen snö! Nästan inte...

Tjabba!

Fast den dära nya frisyren… njaaa… jag vet inte riktigt om det där med rakat är min grej faktiskt…

Fett bra att matte var med därborta, för asså… när jag vaknade sen, då undrade jag lite om dom sprutat in jollercola i skallen på mej… Jädras vad det var svårt att gå!

Om typ jättelänge (säjer matte jallafall) kommer det svar om min knöl är farlig eller inte… Men asså vaddå? ”Farlig”!? Äh, det är en hårding ju, som jag! Dessutom har den typ alltid varit snäll mot mej… Eller asså, den kunde ju låtit bli att sätta sej där från början så jag hade slippat åka till vetten men ni hajar grejen va? Mm, tänkte väl

Nu ska jag vila lite till. Fett jobbigt att få en massa sprutor ju! Fast vet ni en grej, matte sa att hon önskade lite att hon var jättestark, för då skulle hon bära runt på mej hela tiden nu… Hon tycker asasynd om mej!
Jag tycker det är tur att hon inte är jättestark å kan bära runt på mej… fatta jobbigt liksom! Hänga på henne hela dan liksom… Man vill ju liksom motionera sej lite.

Tjabba!

Han har ju haft en knöl uppe på skallen, den har växt snabbt och blött till och från, jag tänkte jag skulle fortsätta med aloe vera för sårläkningen och ringa veterinären nästa vecka om det inte blev bättre. I morse lossnade skorpan och det blödde enormt.

Jag ringde veterinären direkt jag kom till jobbet.
”Kan du komma nu?”, frågar sköterskan och jag håller på att kräkas så nervös blir jag.
Det kan jag inte så vi får komma klockan fyra istället.

Han får munkorg eftersom han inte riktigt gillar när främmande människor tvingar sig på honom. Han blir enormt stressad och veterinären bestämmer sig för att ge honom en spruta så han ska sova medan de jobbar. Inga problem. Han sitter till och med och viftar på svansen när de sticker honom med en lång nål i låret.

Efter en stund kraschlandar han. Benen viker sig och han rasar framstupa med huvudet före in i väggen.
”Varför sa de ingenting om det?”
Jag är ensam i rummet med honom. Han andas ansträngt eftersom han fortfarande har munkorgen på. Jag tar av den. Sätter mig bredvid honom och smeker honom på bogen. Han gillar det. Han ska veta att jag är där. Tiden går. Fem minuter. Tio. Nu känns det som den där gången för tio år sen.
När jag satt på golvet på en djurklinik och krampaktigt höll mig fast vid min döda hund. Då ville jag inte gå. Jag ville inte gå hem med kopplet bara. Utan honom. Femton minuter.
”Sluta nu! Han ska inte dö! Han ska bara få en nål instucken i skallen för att ta prover!”
Tjugo. Nu kommer veterinären. Pratar om vad det kan vara. Kanske en inflammation? Eller kanske en tumör. Sätter fast munkorgen igen. Rakar hans skalle och sticker nålen i knölen. Inget var. ”Helvete!” Hon sticker honom med en ny nål. Fortfarande inget var och mycket lite celler (men tydligen tillräckligt) för provtagning.

Hon går igen. In kommer en sköterska med en ny nål. En uppvakningsnål. Sen är vi ensamma än en gång. Tiden går igen. Jag smeker honom varsamt, pratar tyst med honom och önskar att han vaknar snart för jag är kissnödig. Han sover. Djupt.
Efter en stund kommer sköterskan in igen. Tjoar och tjimmar för nu ska han vakna. Rycker i kopplet för att han ska röra sig. Ger upp och jag ber att få betala medan han sover vidare.

När jag kommer tillbaka har han kvicknat till och jag hjälper honom upp. Han tittar frånvarande på mig och stapplar framåt, som i slowmotion. Hjälper honom upp i bilen och vi åker hem. Jag kör försiktigt, bilen bakom är stressad och ljustutar. Hade jag orkat hade jag stannat bilen, klivit ur och gått fram och bett honom dra åt helvete eftersom jag just kom från veterinären med min hund. Men det gör jag inte. Jag skiter i det där aset. Han kan få en hjärtinfarkt och dö av stress i mina ögon, så lite bryr jag mig.

Väl hemma hjälper jag honom ut ur bilen, sen tar vi oss långsamt in i lägenheten. Han står och tittar mot sin säng. Behöver hjälp att ta sig dit, självklart får han det. Lägger honom varsamt ner i sängen, stoppar om honom med en filt eftersom han är lite kall och lyfter hans huvud så han inte ska kvävas.

Provsvaren tar typ tio dagar. Jag är rädd. Min förra hund blev fem år och tio dagar. Lix fyller fem i mars. Jag hade ju tänkt att han skulle bli minst fjorton!

Har gråtit ett par skvättar också. Sömnbristen gör nog sitt till men fy fan vad jag älskar den hunden!

(19.30 nu vaknade han och sitter, med min hjälp, i soffan och piper. Pinkenödig? Vi går )

Liiiiiten röd bula ju... suck!

Nu har matte fått stora snurren asså…

Jag skulle fasen aldrig ha gjort den dära kullerbyttan i sängen i morse… attans att man är efterklok då! Matte vart ju helt hispig å ba’ - ”Åååååhnäääää!!! Nu måste vi ringa veeeetten!!”
Man ba’ - ”Shit liksom chilla va?! Det är ju bara ett litet pyttesår! Gör ju’nte ens ont liksom!” 

Tror ni hon lyssnar då?! Näää! Så det är liksom ba’ gilla läget å hänga med…

(Klart han ska till vetten! Han höll på att skrämma livet ur mig i morse ju! Jag har smort med aloe vera gel för att det ska läka bättre och tyckte det såg finare ut. I morse höll han på och bökade i sin säng och när vi skulle gå såg jag att han var blodig i hela huvudet och ner på öronen… Vaddå halvpanik? Helpanik! Får se vad vetten säger då… Från början var det bara en liten ”plupp” på 2-3 mm, nu är den typ 1 cm… Otrevligt värre men vi håller tummarna för att det är en inflammerad talgkörtel eller nåt. //matte)

Jajajaja… tjata liksom, jag SA ju att jag ska med! Har typ inget val i å försej men jao… jag hänger på. Vill ju se om man lagt på se’ lite under julen oxå haha!

Jepp, det är mitt nya smeknamn. Jag har fått en bula i huvvet… eller asså, det ser typ ut som ett värstingstort myggbett!

Fast det blöder lite å matte är typ skitanervig! Ja’ ba’ - ”Tagga ner va?! Det ba’ kliar lite å gör lite ont om man klämmer där…”

Kolla!

Det är ju liksom skitalitet! Jisses, ta’t isigt va? Dessutom har det suttit dära skitalänge så det kan ju liksom inte va nåt farligt direkt

Matten är skitnervig dock och ska ringa veterinären på måndag. Det där ”myggbettet” har växt och blöder dessutom nu. Gillar inte utvecklingen av det där. Han är dock som vanligt i humöret, äter något mindre än vanligt men jag vet inte om han ”härmar” mig. Jag äter ytterst lite nuförtiden nämligen… 

Å vet ni vad mer då?! Matte vart skitaglad förut när vi var på jobbet. För det kom en sån dära liten människa å ville leka med mej (jodå, lillkillen satte sig på huk = lekinvit enligt Lix //matte) Så jag visade han att jag åxå ville leka! Sen pussade jag han å han ba’ garva! Störtskön mänskovalp asså! Såna gillar jag! Han smakade gott åxå, lite bulle liksom…

Nu ska jag fortsätta trängas med matte i soffan! Tjabba!

Matte brukar fixa såna på sina bloggar men asså… orka gå igenom allt man har gjort på ett år liksom? Så jag skiter i det!

Fast en grej vill jag bara säja… Ni är så jäkla skitabäst å jag hoppas så hära -

Goooott Nyyyyytt Ååååår!! Åsså hoppas jag att ni får värsta bästa superduperjättebraiga året liksom! Puss å kraaaaam!

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2011 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

A New York City subway train holds 1,200 people. This blog was viewed about 3 800 times in 2011. If it were a NYC subway train, it would take about 3 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

Alltså, på riktigt… TACK!

Jag fick träffa Monza!

Sen fick jag massa ben å öron å så oxå, vad fick ni?!

Sen var det en liten valpskalle som ville va’ med å slåss oxå men asså… bäbisar bråkar jag inte med när dom liksom faller för grupptryck bara. Lite stil har man ju
Fast när vi gått en bit så han ”voff”, lite sådär bara för att. Det var gulligt tycker jag.
Hmm… va’ äre som händer!? Gulligt?! Hmm… matte säjer att jag håller på att bli äldre. Tss!
Eller?

Förresten ville den där lille fan ha en rond till så hans matte fick jaga efter honom igen.
Man ba’ ”Eh..? Hört talas om ett sånt däringa snöre? Som mänskorna kallar ‘koppel’?”
Vet ni vad matte gjorde dårå? Gav mej godis!
Fett schysst ju! Inte så svårt val visserligen, bli attackerad av en liten idiot eller få godis…

Matte kommenterar: Ska man nödvändigtvis ha sina små fyrbenta älsklingar lösa i ett bostadsområde, då ska man jävlar i mig ha PLI på de! Vi gick på andra sidan vägen och jo, Lix tittade på de där små (valp och liten hund) som rusade runt och lekte. Men han sa inget och jag kände att det var lugnt att gå förbi. Naivt kanske. Att tro att man har pli på sin hund om man har den lös så tji fick jag.
Vet inte hur det gick med den andra hunden (som fick flexikopplet kastat på sig och sen blev utskälld men inte kopplad av sin matte), skiter i det också faktiskt. Lix klarade sig med blotta förskräckelsen.